Därför att jag säger att det är en bra bild

Mållinjen SolvallaDet är rätt märkligt ändå.

Jag ser bilder av travhästar och deras människor nästan varje dag. Mest rörliga, förstås, men jag ser rätt mycket stillisar också.

Till travfotografiets natur, både när det gäller stilla och rörliga bilder, hör att det har sina begränsningar. Det är en häst, eller en människa, eller en människa och en häst, som ska avbildas.

Det finns gott om fantastiska bilder från mållinjer och upploppsstrider. Med kristallskärpa ner till vartenda tagel och gruskorn P240 som står i en kaskad från en skolös hov, till smutsiga, leende ansikten.

Som sagt, en del av mitt levebröd är att titta på hästbilder, och ändå kunde jag inte sluta titta på bilden på sidan 16-17 i dagens Sportbladet.

Solvato och Veijo Heiskanen, foto Casper Hedberg

Den där glädjen när jag får en märkvärdig bild framför mig. Det lilla sprittet.

Solvato (som vann) med sin tränare Veijo Heiskanen som också var kusk i dagens final i Olympiatravet. Någonting i den här bilden fångar mig på djupet. En rak bildbeskrivning är ”hästen, skarp i förgrunden, sticker ut huvudet ur en box. I bakgrunden syns tränaren i lite oskärpa”. Min beskrivning är att det är en jävel till bild.

Fotografens namn får ingen klocka att ringa över huvud taget. Det borde det nog ha gjort. Jag googlar. Skäms lite men är långt mycket bättre på att titta än att minnas namn. Fotografen heter Casper Hedberg. Han vann årets bild 2007 när han för Aftonbladets räkning tog den omdiskuterade bilden av Hagamannen i rastgården på taket till häktet i Umeå från en inhyrd helikopter. Den kom jag så klart ihåg men jag borde ha vetat att han också fotograferat en av de bästa serier jag sett när det handlar om människor och hästar: Buzkashi.

(Och när du ändå är där, titta också på Boxing for freedom och Dalkurd. Åtminstone.)

Lars Dareberg gjorde en intervju med Casper Hedberg i sin adventskalender 2012, där Casper Hedberg var lucka nr. 1.

Jag tänker ibland på Buzkashi-bilderna när vi kallar travhästar för krigare och pratar vinnarskallar på dressyrhästar.

Jag diskuterar ganska ofta bilder. Ibland ger jag mig in i diskussionen om vad som är en bra bild. Jag är nog för det mesta ganska vag. Framför allt för de av mina kursdeltagare som letar facit. Jag säger ”hur bra en bild är beror på behov, kontext, förkunskaper, drömmar, ideologi, smak, sinnesstämning och en grabbnäve andra saker” eller något liknande, varje gång.

Men ibland… Ibland skulle jag kunna nöja mig med att visa en bild, som till exempel bilden av Solvato och Veijo Heiskanen, och säga ”det här är en bra bild”. Och när någon frågar ”varför” skulle jag bara svara ”för att den är det”.

Leave a Reply