De är tillbaka!

Skatan Zlatan x2.

Efter att ha övergivit sitt bo för att i stället flytta tre träd bort är de tillbaka på en lång armslängds avstånd utanför mitt fönster. Det andra boet, som jag har lika bra utsikt över från trapphuset, verkar nu bara fungera som upplag för bomaterial. Pinnar, alltså. Alltid detta bekymmer med pinnarna. Nu bygger de och provligger om vartannat, men den grannlaga inspektionen av varenda pinne som läggs till boet har inte förändrats.

De har mycket bekymmer med ett par kvistar på trädet som uppenbarligen är i vägen. De hackar och biter på dem, men än har de inte lyckats få bort dem och ibland kan jag se hur frustrationen får dem att gå loss på de förhatliga pinnarna. De är väl som vilka bostadsrättsinnehavare som helst och vill dana sin bostad efter eget huvud.

Minsta rörelse drev dem på flykten igår morse, nu verkar de mer bekväma med att jag ibland fladdrar förbi innanför min öppna franska balkongdörr. Kan så vara att mina mutsmulor på fönsterblecket underlättar. Och att jag konsekvent vänder bort blicken när jag passerar. Så länge jag inte tittar sitter de kvar. De har mycket integritet när det gäller människor, det får man säga.

Stängd dörr höjer relationstalet skator-per-bild. Men bilder bakom glas blir inte lika snygga.

D800 den här gången. Eftersom jag inte riktigt kan sitta och passa här i världens bekvämaste gömsle står kameran på intervallfotografering. En bild per minut. Igår tog jag 202 bilder och det var skator på en handfull av dem. Men samma här, framemot eftermiddan verkade de ha vant sig vid den svarta tingesten på höga
ben som då och då gav ifrån sig ett distinkt klick.

Nu riggar jag och jobbar vidare och vittjar minneskortet när kvällen kommer.

Leave a Reply