Sony DSR-PD150 var en av de tidiga små DV-kamerorna för professionellt bruk. Den var inte helt accepterad överallt. Det hade mer att göra med det stora skiftet, som den på många sätt var en symbol för, än med själva kameran. Förvisso hade den en liten sensor, men med lite sjysst ljus så gjorde den jobbet på ett utmärkt sätt. Men de små kamerorna blev videojournalisternas verktyg och uppluckringen av tv-produktionens vattentäta skott mellan yrkesrollerna var ett faktum.
Min digitala videofotografkarriär började på SVT Väst 1999. Jag köpte min PD 150 på våren 2001 och var bland annat glad att den bara vägde en bråkdel av de kameror jag jobbade med på SVT. Ganska många resmil i mitt liv har jag gjort med den här kameran.
Ibland åkte den beautybox för att gå som handbagage på flyget. Allt i väskan utom stativet; kamera, band, batterier, laddare, trådlöst ljud, extra mikar, sladdar, vidvinkel. Den har varit ett storartat ressällskap till Dubai, Malta, Finland, Bosnien, Italien, Frankrike, och en massa ställen i Sverige, förstås:
Västerbo Daylights första föl. Foto: Tony Ryttar
Den har varit med på så många av mina fotografiska äventyr och vi gick från 4:3 till 16:9 (inte äkta, men ändå) men nu är det slut. I ryggsäcken jag köpte samtidigt med kameran finns inte plats för en dator, så den ryker den med. Utvecklingen har sprungit ifrån dem båda.
Från älskat verktyg till nästan värdelöst elektronikskrot, men en av de saker som gett bäst Return On Investment i mitt yrkesliv.
OK, men vad är det som gäller nu istället då – kör du allt med mobilen, eller… (undrar, som framgår av frågan, teknisk idiot)?
Vet faktiskt inte… Det går ju så rasande fort, alltihop, så tills vidare hyr jag kamera när jag behöver. Mobilen funkar i vissa sammanhang, men har inte använt den hittills. Just nu finns ett gäng stillbildskameror med filmfunktion och många spekulationer om hur den nya generationens kombikameror kommer att se ut. Spännnade, tycker jag som är mer åt det nerdiga hållet.