Ja, kapten!
Det här är inte Varenne utan en häst på Västerbo stuteri, hösten 2006.
Sommaren 2002 gjorde jag ett reportage inför en av Varennes sista starter. Efter att ha umgåtts med honom en halv eftermiddag har jag hela tiden sagt att Varenne, det är världens tråkigaste häst. Lätt letargisk, gäspar mycket, kollar inte in stona i hagen bredvid. Tar ingen notis om andra hästar alls, vad det verkar. Över huvud taget inte särskilt intresserad av sin omgivning. Han rullar sig när han släpps ut, det är det hela. Sen står han bara där med slokande öron och halvslutna ögonlock.
Men härom dagen fick jag se det här.
Jag flinar fortfarande åt att jag blev så grundlurad och tar härmed tillbaka allt jag sagt om Il Capitanos trista inställning. Egentligen borde det ju varit uppenbart till och med för mig: det handlar helt enkelt om att han är den allra, allra hippaste katten i stan. Top dog. Chairman of the board. Herre på täppan. Herre på alla täppor. Och att det enda som svingar sig upp och över hans intressetröskel är… han själv.
09.20 in i inslaget får han syn på något på skärmen som han aldrig sett förut: en häst som ser ut precis som han känner sig. Och vid 09.27 får han för ett ögonblick hela hans uppmärksamhet.